Det har blivit svårt att älska,när all kärlek lett till besvikelse
Jag mår så fruktansvärt jävla bra just nu. Livet känns typ....fulländat. Härligt, nu behöver jag bara ett ansvarsområde på jobbet sen är jag ännu bättreee!
23:14
Ovanför magmunnen gör det ont - kallas det hjärtat? Det ilar i alla fall och jag vet inte vad man medicinerar med.
- -
Tänkte skriva ngt på newsfeed, men jag kan inte. Jag kan inte.
Jag kan inte ens försöka, det är helt jävla sjukt, sinnessjukt, 23 år.
Man ska inte följa sitt hjärta, i alla fall inte jag.
Jag kan verkligen inte.
Och så ska jag försöka lita på mig själv.
sunday sunday
Måste ta bort tvätten från tvättställningen - försöker tvinga mig själv. Snart går det..
För övrigt, inte arg, inte ledsen, bara irriterad. Om jag tar tag i känslan, orkar typ inte det, är så otroligt irriterad, egentligen.
Dels för att jag alltid blir sedd på ett sett för att du endast ger ut en del av allt, sånt stör mig.
Otroligt.
Är det svårt att inte få folk att tycka illa om en? Alltså, man kan försöka.
Eller så är det så att jag inte är viktig, vilket suger. Ja, så är det nog. Lite halvtrist att känna sig så...
otillräcklig, näe....Snarare sagt ouppskattad. Och i slutändan är det ändå alltid jag som ska stå där och på något sätt försvara mina handlingar. Kanske är jag bara trött? Trött och gammal..och ouppskattad.
love can be so boring
So you stole my world.
Fan va det luktar gott här i min lilla lya, tvättmedel blandat med ajax, ny lagad mat och en av mina parfymer. RENT är väl ordet. Och fan va jag trivs. För tillfället är det soffan som är min bästa vän, kan inte riktigt ta mig upp härifrån, så blir väl att ta och stanna en stund då..aaaah, den verkar vilja det.
hon var vacker och du var ett svin
man skulle ju kunna tro att jag kommit in i ngt melankoliskt scenario här i mellandagarna.
men efter att ha legat hemma, efter mina två första dagar på sjukhuset som sjuksköterska, i vinterkräksjukan är tankeverkstaden nedlagd.
Mitt hjärta och min hjärna nästan skriker efter lite melankoli som håkan sjunger så vackert om..men det är som att....det berör mig inte på samma djup. För inget uppväger till den jävla fysiska missären jag genomgått här själv, invigt min lägenhet i sjukdomens tecken. Sovit på badrumsmattan och bett till gud om en stunds lugn från min hetsiga mage. Gått ned i vikt och varit överlycklig för att få i mig ett glas filmjölk och en gurkbit. Knapprat ipren för värken i lederna och somnat med ett ansträngt ansiktuttryck.
Och det jag saknar är påtaglighet. Att känna att något finns, vad som helst egentligen..bara något.
Och jag känner mig inte riktigt tom (förutom i magsäcken då) utan med som en oskriven bok.
Melankoli - berör mig nu?
as simple as that
"I now know that i want to be with someone who want's to be with me"
don't make me look like a joke
word
the new me
Har tagit mig hem till trosa för dagen, natten, stunden. Hem. Trodde nog aldrig att jag skulle kalla trosa hem, men det handlar ju faktiskt inte om vart man bor, utan vilka man bor med. Och för mig är min familj hem, så idag har varit en mysig dag och kanske precis vad jag behövde.
Imorrn börjar jag jobba på södertälje sjukhus, konstigt nog har jag faktiskt inte lyckats bli nervös än....kanske för att jag själv förstår att jag omöjligt kan kunna allt som ny och att det faktiskt är introduktion. Men kul känns det såklart i alla fall.
För övrigt är jag grymt lycklig, har haft en så underbar helg med så mycket fina personer och otroligt fina presenter. Tack min underbara familj och mina underbara hjärtevänner. Mitt hjärta är nöjt, tillfredställt och mår otroligt bra. Och det är väl det som är det väsentliga? Att ha ett fungerande hjärta för att kunna andas och leva?
Plötsligt faller det mesta på sin rätta plats, det enda jag behöver just nu...en riktig plats för en riktig person.
För någon som värmer mig om och om och om och om igen. 
Och det gör du med Andrea, min egen lilla inspirationskälla!
I drove for miles just to find you and find myself
Spenderats med sushi, med inredning, med bakning, med tvättstuga, med storstädning, med planerade av morgondagen. Min examensdag. Min dag då jag blir sjuksköterska. Ska bli så underbart härligt, finns inte ord som förklarar!
Och jag är inte ensam, jag är omgiven av så jävla underbara människor. Ödet har sin egen väg, och jag glider bara med och ser vad det ger mig - Vart hamnar jag imorrn?
En sak är i alla fall säker, vart jag är hamnar har jag min brosch med mig och ett legitimerat yrke - Så jävla underbart!
Save me
bara följ med
Frida: "Hur långt tid tar ceremonin i kyrkan på fredag då?"
Jag: "Jaa...vet inte riktigt, men de tar väl typ en timme..Som en begravning!! :)"
Frida: "Okej, du jämförde just din examensdag med en begravning Elin."
nobody does it better
I sann flyttanda har jag rensat det som jag har. Fastnade i en låda av mina dagböcker. Började bläddra och fastnade.
Fan, ja levt har man ju. Och det som faktiskt slog mig som var så jävla härligt (som inte slagit mig lika ordentligt förut) var - Herregud vilken stark människa jag är.
Det som jag har gått igenom, och faktiskt, klarat mig igenom oavsett vad jag tyckt förut - Jag har klarat mig. Jag lever fortfarande och ibland då och då när jag får mina infall:
"Jag klarar inte det här, inte en gång till, jag dör om det här händer"
så har jag faktiskt bevis på att..Jag kommer klara mig.
Jag har klarat mig flertalet gånger förut och jag lever fortfarande, Fortfarande kan jag skratta och vara lycklig över diverse saker.
Jag klarar mig och jag är så grymt mycket starkare nu än jag var när jag var arton år och stora delar av min värld kändes öde utan alkohol, spontanitet och festligheternas sötma i skuggan efter ett krossat hjärta.
I am strong. Och ännu starkare fysiskt för herrejösses va jag har saker som ska packas ned i kartonger!!
