doilooklikeisaledrugs

För övrigt är jag ledig idag, andra lediga dagen. Och jag skall ta tillfället i akt och ta en promenad med min mor i solen för att sedan RÅstäda min lägenhet. Kommer faktiskt inte ihåg sist jag städade, snuskigt va?

Mer än så tänker jag inte avslöja i bloggen då det är alldeles för många snokare här (hoho).

Hej på er!

Jag känner mig sjuk.

Ni vet sådär "hängig"?

Jagharontikroppen,nyserochkännermigvarmmentareniprenochgårtilljobbet - hängig?

Det där som inte bryter ut liksom, som kan (om det så vill) pågå i en oändlighet.

Detta resulterade i, efter mkt analyserande i min lilla hjärna till utebliven träning - GAH! Jag skriker i princip inombords.

Och inte blir saken bättre för att min älskade lillasyster gör äckligt (GODA) bakverk och ställer i mitt kylskåp - sen åker hon hem och LÄMNAR KVAR DET HÄR! Som om inte det räckte försöker hon, nästan så fort hon kommer innanför min dörr alt. viceversa övertala mig till ngt som oftast har med chips att göra.

Jag tror att hon vill att jag ska bli tjock. Att hon matar mig och säger "Neeeej neej, du behöver inte träna. Aldrig här ta lite mer chips!!".

Vet ni varför? För hon vet att min självdisciplin är ungefär likamed Noll - 0.

Fridas svar är oftast: "Men varför äter du då? Bara strunta i det om du nu inte vill".

Mm. Men jag kan inte, jag kan inte hejda mig. Jag är ingen sån som bara äter ett chips, eller typ smakar lite.

Jag slickar rent skålen - Allvarligt.

Jag äter inte en bulle, jag äter tills det är slut. De blir ju torra annars?

Enda anledningen som skulle finnas för mig till att neka chips och dip som står på bordet är väl om jag ska försöka imponera på ngn het kille. Fast det håller inte i längden.

Nej. Det är en förlorande situation. Så hur som, här hemma sitter jag nu. Otränad med huvudvärk (trots ipren) och funderar på vad i hundan jag ska göra med Pecanpajen som står i mitt kylskåp.....Försöker intala mig själv att socker är äckligt....

JA! Socker är äckligt!

Jag är sjukt dålig på att ljuga....

Gårdagen bjöd på träning, bullbak i massor och kollektiv i min säng där vi låg huller om buller, pratade om varför man inte vågar ha ett förhållande (någon kommer ju alltid vara otrogen eller inte plocka upp efter sig - lika bra att skita i det från början?) och skrämmde upp varandra om gubbar under sängen. Nämde jag även att bullar åt i tusentals? Jisses.

En mysig bullfredag helt enkelt. och som pricken över i.et hittade vi en hyrfilm som ngn lämnat och aldrig lämnat tillbaka?

Nu följs kvällen upp med jobb,jobb och jobb. Sen ska jag nog sticka in huvudet hos Tam och se vad de sysselsätter sig med.

---

Jag må nämna att det är intressant och ja..inte helt otippat kanske (då han va ja, populär och charmerande)

men dock, att min vän, som sedan fyra år ligger bland de andra vid kyrkogården sysselsätter sig med att träffa flera tjejer samtidigt. Men dock som sagt, riktigt intressant. Ska ta upp det här med honom.

Uppenbarligen finns det ngn som vill ha ngt sagt,  men som kanske är  och 2 och 1/2 år efter?

Uppdatering - Jag lever i 2011.

Kanske är det dags för mig att gå förbi dig? Få lite ro i själen och släppa lös sånt som gnager inuti och se världen ur ett annat perspektiv - Ett lättare perspektiv.

Kanske kan jag våga.

---

Jag vill tro att människan gör saker omedvetet utan att mena ngt, utan ngn som helst baktanke. Fast ju mer jag ser desto mer tror jag att vi sätter oss i situationer omedvetet eller medvetet - Vi väljer och vi gör val.

Och det är väl knappast det svåraste i livet?

Nej, det svåra kommer efter.

Eftersom jag jobbar kväll idag blir det inga kanelbullar.

Men vem behöver kanelbullar idag när man kan äta kanelbullar vilken dag som helst? (eller typ aldrig?)

Och sen har vi det här med telefonproblem. Är jag verkligen redo för att bli med iphone? Det är frågan.

Och hårfärg...jösses, vilka problem jag har alltså..

Vad hände med augusti och september? De liksom bara flög förbi och nu är jag lika nära jul och snöp, klappar och tomtar som jag är sommar och sol, bara ben och nattliga samtal in på morgonkvisten i soluppgången.

---

Att känna. Det slog mig idag. Hur otroligt viktigt och vackert det är att vi människor kan känna. Alla möjliga olika slags känslor. Ilska, glädje, lättja, lust, förtvivlan, sorg, hysteri, ångets..You name it - Att vi kan känna allt det här.

Och det bästa med att känna? Att när du väl kommer ur ilskan eller sorgen och skrattar så uppskattar du livet så jävla mkt mer, för du ser att det finns olika sidor och olika färger av livet.

Jösses va djupt det där lät. Kan bero på de för få timmarna sömn jag fått den senaste tiden eller kanske de faktum att jag (som förtydligas ovan) inte ens hunnit se årstiden som försvann och den nya som kom. Jag har inte känt. Jag har varit som i trans med ett mål och det är bara rakt fram, kämpa på.

När man tillslut stannar upp, ser sig omkring och fattar att - Det finns fortfarande. Jag kan känna och ta mig till - Bara jag tar mig tid.

Svammel.

Det jag har tid för nu är läsning och imorrn bitti tvättstuga och träning - De stora T.N.