doilooklikeisaledrugs

Okej, jag är kär. Här är svaret på alla mina funderingar!

Och här ligger man nu, i soffan, och försöker bli frisk -are. Äntligen tog jag mitt förnuft till fånga och hämtade ut antibiotikan(som jag skulle gjort för ungefär en månad sen).
Nu håller jag bara tummarna på en förbättring, börjar bli trött på detta eviga snorande, hostande och icke tränande.

Annars då?
Jo tack, annars rullar livet på i dess vanliga spår. No surprises.
En sak jag kommit underfund med?
Att vara hård som sten är en bra sak.

Och en annan sak? Det vi alla söker efter på alla plan är väl kärlek, sån som John och Vanessa i dear John, eller allie och Noah i the notebook, men den kan man nog inte söka sig till... Kommer den så kommer den.

Dagens visdom, nu: nästa 15ml mollipect och doxyferm tab.

Efter typ 10 år av dejtande, relationer och jävla massa drama finns det typ ingenting som kan chocka eller förvåna mig. Nästan. Varför? För jag har varit med om det mesta, jag utgår inte från att folk är ärliga eller vill väl, jag litar inte på vem som helst.

Och nu idag, typ någon dag senare så är jag fortf inte så chockad eller förvånad, jag är inte ledsen för jag har byggt upp någon slags skyddsmur och har intalat mig själv att det är inte värt att gråta över spilld mjölk. Men jag är besviken. Egentligen mest besviken för att min inställning till den svaga delen av mänskligheten (männen) ännu en gång visat sig vara rätt. Att jag inte kan lita på någon, att ingen är stark nog eller schysst nog.

Så summa- jag är även sjukt besviken på någon som jag trodde va någon annan, iaf för mig. Och för att jag tog steget och provade att våga och försöka ändra min inställningen, för jag litade på någon.

Sammanfattningsvis- män är skit och den som kan förvåna mig (på ett bra sätt med att låt oss säga: inte ligga med grannen eller vännen eller göra slut på nyårsafton) skall få en eloge!

Så känner ni er manade-försök ändra min inställning! Jag har inget bättre för mig.

Jag har även ätit sjukt mkt idag. När Frida gav mig en förvånande, nästintill chockartad blick när jag tog fram kladdkakan och frågade "hela?" förstod jag att det räcker nu.