Dear John
Idag har det varit underbart väder, härligt sällskap och massa sushi. Gårdagen va galen i kaos anda med twister och charader, vi tog CPR till en ny nivå! imorgon blir det träning och slit efter helgen.
Jag skulle vilja skriva ett brev till dig, ett sånt där brev som gör att du känner dig som den mest utvalde personen på denna planet. Ett brev. Adressat till bara dig, som skrivs bara för dig. Där du får reda på alla trista grejer om vardagen, om hur jag gillar att borsta tänderna minst 3 gånger om dagen, om att jag alltid funderar och velar över vad jag ska sova i, varför jag alltid ligger och sover på mage, om mina innersta tankar, mina rädslor och mina drömmar. Ett brev bara till dig, för du är den jag vill dela allt det där med. Det bra och det dåliga.
Jag vill skriva ett brev men jag vet inte vart jag skall adressera det. Jag vill känna det där som är det underbaraste man kan känna och samtidigt det mest obehagliga för du lämnar ut allt du har till en annan.
För att kunna få det måste man våga. Och jag är så jävla rädd för att jag blivit världens fegaste människa.
Men jag måste försöka.....
split
Jag vill dela en tår. Fälla en tår. För vem eller vad är ett svårare påstående att svara på..
Men plötsligt, mitt i all eufori kommer en svart känsla som ett lock.
Därför blir det tidigt sänggående och en bra morgondag
en produkt av mina föräldrar
Vad är jag?
Vad är du?
Jag vet i alla fall en hel del om vad jag är. Jag är rätt klantig, men ändå charmig, jag är smart och rätt allmänbildad men ändå rätt flummig och mina tankar svävar ofta iväg på massa moln. Igår planerade liksom jag och elin hur vi skulle kunna göra en ny version av min fisk.dvdfilm med Doris. Dockor som åker runt runt och säger "Hej jag heter Doris!".
Och jag är nöjd. Egentligen behövs det ju inte så mycket för att vara det. Sovmorgon, en härlig vän, ett bra jobberbjudande, en bra lön, en härlig famn och lite sånt.
Plötsligt händer det!
Ja, speachless. 
on-off metoden
kom till lite insikt idag. Eller snarare sagt blev lite påmind idag om hur ont det faktiskt kan göra.
Jag vill typ aldrig gråta, för jag tycker det är bullshit lite grann, bullshit att visa sig svag inför andra.
Jag grät så jag höll på att bryta ihop för lite mer än en månad sedan. Jag kunde helt seriöst inte stå rakt upp för jag bröt ihop. Och jag gjorde det och sket fullständigt i att alla såg hur sårad,ledsen, svag och liten jag var.
Kanske för att ibland måste det ut och ibland gör det så fruktansvärt ont att du inte längre kan andas.
Men likväl som jag vet hur djävulskt sjukligt dåligt man kan må vet jag också att man kan må bättre sen.
Kanske kan jag säga så för att det mesta löser sig? Eller så är det för att jag fortfarande andas och t.o.m. är jävligt nöjd med allt det som jag faktiskt har.
Och just nu är det mysiga duntofflor och sovmorron som väntar med träning och underbara människor.
on-off metoden kanske har sin charm i alla fall?
