on-off metoden
kom till lite insikt idag. Eller snarare sagt blev lite påmind idag om hur ont det faktiskt kan göra.
Jag vill typ aldrig gråta, för jag tycker det är bullshit lite grann, bullshit att visa sig svag inför andra.
Jag grät så jag höll på att bryta ihop för lite mer än en månad sedan. Jag kunde helt seriöst inte stå rakt upp för jag bröt ihop. Och jag gjorde det och sket fullständigt i att alla såg hur sårad,ledsen, svag och liten jag var.
Kanske för att ibland måste det ut och ibland gör det så fruktansvärt ont att du inte längre kan andas.
Men likväl som jag vet hur djävulskt sjukligt dåligt man kan må vet jag också att man kan må bättre sen.
Kanske kan jag säga så för att det mesta löser sig? Eller så är det för att jag fortfarande andas och t.o.m. är jävligt nöjd med allt det som jag faktiskt har.
Och just nu är det mysiga duntofflor och sovmorron som väntar med träning och underbara människor.
on-off metoden kanske har sin charm i alla fall?
