hon var vacker och du var ett svin
man skulle ju kunna tro att jag kommit in i ngt melankoliskt scenario här i mellandagarna.
men efter att ha legat hemma, efter mina två första dagar på sjukhuset som sjuksköterska, i vinterkräksjukan är tankeverkstaden nedlagd.
Mitt hjärta och min hjärna nästan skriker efter lite melankoli som håkan sjunger så vackert om..men det är som att....det berör mig inte på samma djup. För inget uppväger till den jävla fysiska missären jag genomgått här själv, invigt min lägenhet i sjukdomens tecken. Sovit på badrumsmattan och bett till gud om en stunds lugn från min hetsiga mage. Gått ned i vikt och varit överlycklig för att få i mig ett glas filmjölk och en gurkbit. Knapprat ipren för värken i lederna och somnat med ett ansträngt ansiktuttryck.
Och det jag saknar är påtaglighet. Att känna att något finns, vad som helst egentligen..bara något.
Och jag känner mig inte riktigt tom (förutom i magsäcken då) utan med som en oskriven bok.
Melankoli - berör mig nu?
