doilooklikeisaledrugs

Slåss med känslan av att känna sig tagen för givet.
Att ge och att bara stå, stilla stående.
Hur folk kan vara så egoistiska slår mig alltid, samtidigt som jag vet med mig själv att egoismen är väl den som tar en längst? På ngt sätt är vi ju alltid ensamma, alltid ego.


Och i slutändan är det ändå alltid dig jag saknar. Och jag förundras och blir glad och imponerad över dina livsförändringar, att ta sig någonstans, att ändra på det som man vill ändra på.
Jag ska också ta de stegen, ta tag i det som behövs tas tag i.

Sweet dreams.