"Hon är inte efterbliven eller så"
Slogs av min systers påstående om mig, när hon skulle förklara mig för sina arbetskollegor. Slogs av en tanke.
Jag vill vara lite efterbliven! Missförstå mig rätt, jag hånar inte eller så. Men jag vill vara mer som jag var förr.
Okej, jag kanske inte var efterbliven då heller. Men när jag levde för nuet. När varje dag var som ett liv.
Det viktigaste var inte tillställningen om två veckor, det viktigaste var stunden som jag oftast njöt i.
När allt var himmel(alt. helvete). När det var svart eller vitt. När det var kyssar eller slag.
Kanske kallas det tonåren? Och jag kan inte minnas mig när jag kom ur det?
Jag tror det är som med karuseller. De flesta barn är ju alldeles tokiga och åker allt, vill prova på allt.
Du blir lite äldre och inser risken men dessa karuseller. Du blir mer försiktig.
Jag är tyvärr försiktig, nu för tiden, för den handlar mer om rädsla. Rädsla för att förlora, allt.
Men samtidigt är jag i grunden en impulsiv person som går på mina intryck och mina känslor, om jag litar på mig själv kan jag ju inte förlora allt - Visst?
Kommentarer
Trackback
