Drömmen om Elin.
Hon har varit med alla. Alla har varit med Elin. Människor kanske tror att hon är ytlig eller dryg eller jag vet inte vad det är för jävla skit de tror, men jag känner henne. Jag känner Elin. Och jag vet. Jag vet att hon är bland det finaste som finns, i alla fall i den här livstiden. Hon har förmågan att få en att känna att allting är okay, att vad som än händer så är det överkomligt. Ingenting är oöverstigligt, ingenting är omöjligt, och man kommer över allting. Och kommer man inte över det, så kommer man i alla fall vidare. Hon får mig att tro på det, för att jag vet att hon vet vad hon pratar om.
Och hon är allt annat än ytlig. Det finns ingen annan som är så öppen för nya människor som Elin. Hon är extremt bra på att släppa förutfattade meningar om människor och bara tillåta sig själv att bilda en uppfattning om personer utifrån sina egna erfarenheter, snarare än utifrån vad alla andra säger. Det tycker jag är en väldigt fin egenskap som många andra saknar och vem vet, vi kanske inte hade varit vänner om hon hade lyssnat på vad andra människor säger.
Jag ska berätta något annat för er. Jag och Elin, vi gör egentligen inte så mycket när vi umgås. Vi har en handfull ämnen vi täcker in varje gång vi träffas, våra gemensamma intressen skulle man nästan kunna kalla det. Några få komponenter som vi uppenbarligen har en förkärlek för; män, alkohol, julen, serier och sushi. Och jag älskar det. Jag älskar att jag kan älta saker tills det liksom är så isärplockat att det bara består av små, små, nästan obetydliga beståndsdelar. Att hur mycket jag än tjatar om en person eller en händelse så vet jag att hon fortfarande lyssnar. Åtminstone med ena örat.
Vi två tillsammans utgör några av Sveriges största serie-nördar (även om jag slår henne med hästlängder). Jag vet inte om det finns någon som kan hata särskilda karaktärer i serier lika mycket som jag och Elin tillsammans gör. Vi har på allvar ett sådant stort brinnande hat för en del fiktiva personer att vi i princip planerar vad vi skulle göra om vi träffade dem (vi skulle spöa dem, givetvis). Det kanske inte är helt normalt beteende, men det är vårt beteende och jag älskar det. Det känns fint på något sätt.
Jag är helt enkelt så glad och tacksam över att hon finns. Fina, fina Elfie. Ibland undrar jag var hon har varit hela mitt liv, men så kommer jag på att hon har ju varit precis här, åtminstone de senaste 9 åren. Det var bara det att det gick lite långsamt för oss att förstå att vi är så bra för varandra. Men nu vet jag. Och nu släpper jag henne aldrig. För det blir aldrig fel med Elin.
Jag tycker det. Jag tycker att hon är nåt att ha.
Och hon är allt annat än ytlig. Det finns ingen annan som är så öppen för nya människor som Elin. Hon är extremt bra på att släppa förutfattade meningar om människor och bara tillåta sig själv att bilda en uppfattning om personer utifrån sina egna erfarenheter, snarare än utifrån vad alla andra säger. Det tycker jag är en väldigt fin egenskap som många andra saknar och vem vet, vi kanske inte hade varit vänner om hon hade lyssnat på vad andra människor säger.
Jag ska berätta något annat för er. Jag och Elin, vi gör egentligen inte så mycket när vi umgås. Vi har en handfull ämnen vi täcker in varje gång vi träffas, våra gemensamma intressen skulle man nästan kunna kalla det. Några få komponenter som vi uppenbarligen har en förkärlek för; män, alkohol, julen, serier och sushi. Och jag älskar det. Jag älskar att jag kan älta saker tills det liksom är så isärplockat att det bara består av små, små, nästan obetydliga beståndsdelar. Att hur mycket jag än tjatar om en person eller en händelse så vet jag att hon fortfarande lyssnar. Åtminstone med ena örat.
Vi två tillsammans utgör några av Sveriges största serie-nördar (även om jag slår henne med hästlängder). Jag vet inte om det finns någon som kan hata särskilda karaktärer i serier lika mycket som jag och Elin tillsammans gör. Vi har på allvar ett sådant stort brinnande hat för en del fiktiva personer att vi i princip planerar vad vi skulle göra om vi träffade dem (vi skulle spöa dem, givetvis). Det kanske inte är helt normalt beteende, men det är vårt beteende och jag älskar det. Det känns fint på något sätt.
Jag är helt enkelt så glad och tacksam över att hon finns. Fina, fina Elfie. Ibland undrar jag var hon har varit hela mitt liv, men så kommer jag på att hon har ju varit precis här, åtminstone de senaste 9 åren. Det var bara det att det gick lite långsamt för oss att förstå att vi är så bra för varandra. Men nu vet jag. Och nu släpper jag henne aldrig. För det blir aldrig fel med Elin.
Jag tycker det. Jag tycker att hon är nåt att ha.
Kommentarer
Trackback
