doilooklikeisaledrugs

Allt jag skriver blir samma skit.

Det handlar om att när jag är ensam kan jag inte inte gråta. Jag är livrädd för att vara ensam för det finns ingen skyddsbarriär, ingen som kan hålla fast mig när jag försöker explodera och håller på att gå itu.

Jag vill inte vara ensam för när jag inte är ensam då är jag stark.

Nu sitter jag här ensam och svag, liten och klen. Fuck. Snorig för jag gråtit. Och ledsen för att jag gråter för jag ska tänka positivt och behöver få in bra tankar och affimationer.

Men ärligt talat är jag rädd och det blir alltid mkt värre när det är mörkt ute.

Jag är livrädd, allt känns pissigt men försöker försöker försöker måste måste måste tänka bra och positiva tankar. Mina tårar får vara i sin ensamhet.

och jag som trodde att jag inte kunde gråta - bullshit.