uppe i det blå och far
Det här med dagens samhälle, media och det ena med det andra. Tåg hit och tåg dit. Idag var jag borta i 11 timmar. åkte på morronen och kom hem på kvällen. Nu sitter jag och skriver ihop för allt jag har, fingrarna glöder - ja typ i alla fall. Det känns verkligen, markant.
Jag har kommit in i det här stimmet igen där det är plugg och att göra bra intryck som gäller, nu är det nästan ännu viktigare.
Men o andra sidan har jag alltid varit en person som gillar att ha många järn i elden, dagarna går fort då och jag hinner inte tänka, näe inte på mycket annat än plugg i alla fall och det är jävligt skönt.
Hur kan orden finnas i ett omfång som knappt existerar och samtidigt får jag inte fram dom? När jag lägger dom på tungan och försöker formulera så försvinner dom, kanske är inte hjärnan med längre, för de är väl ändå hjärnan som sätter ihop meningarna och inte hjärtat?
Jag är ju lite bränd, men jävligt underhållande, somliga dar.
