Halft of something else
Jag är okapabel till att gråta, till att fälla en tår, om det inte handlar om Grey's eller liknande.
Jag har blivit likgiltig, likgiltig och kall och det är så jävla ovant. Jag vill skrika, jag vill slå, jag vill gråta för att sedan skratta hysteriskt - Jag vill känna. Men det är tomt. Så jävla okänslig är jag.
En skugga av den jag än gång var. En skugga av mig själv. Tänkte på det när jag stötte på Stefan i lördags, hur kunde jag ändra mig?
Och ni säger att jag är stark och att jag är så jävla bra, men egentligen är det bara bullshit alltihop, hur lätt är det inte att vara "stark" när du är likgiltig?
Och hur stark är jag egentligen?
Jag är bara en människa, en jävla människa som vill vara någon helt annanstans än där jag är idag. Det är inte styrka, det är flyktinstinkt.
Och bara för att jag inte gör det är inte det heller ett bevis på styrka, det är ett bevis på att jag bundit upp mig till min utbildning som jag snart är färdig med. Något som jag kunnat slutföra med (förhoppningsvis) jävligt bra resultat och en bra framtid!
Därför stannar jag.
