Om
Vaknade plötsligt inatt, var det av telefonsignalen eller bara av att det var tänt och pappa pratade högt i telefonen? Vem vet. Något hade i alla fall hänt.
Kallsvettig, det är så jag blir så fort något är på gång i tokstan. Folk som bor i södertälje har egentligen ingen aning om något alls, ibland tror jag att jag vet mer än vad som är bra för mitt eget bästa.
Hur som. Så fort något sådant händer, något allvarligt som gör att pappa måste åka in till jobbet vid 03 drabbas jag alltid av ångest.
"Tre stycken har blivit skjutna, två döda och en allvarligt skadad"
"Vilka var det? Svenskar eller syrianer?"
"Det är ingen som du känner Elin"
Puuh, luften gick ur mig.
Jag är på något sätt alltid beredd på att det kommer att hända igen, att någon som man älskat eller älskar, en vän eller en gammal kärlek faller ner död på mindre än ett dygn på grund av en olyckshändelse, fel person på fel plats typ.
Att ha varit med om det gör att jag egentligen aldrig känner mig riktigt trygg, den där tryggheten om att något händer när man är äldre den finns inte.
Och därför kan folk få tycka att jag är lite morbid eller överdramatisk till och från, men grejen är ju faktiskt den att vi kan lika gärna inte finnas imorgon - och hur viktigt är det då med principer?
Ord är det ena jag har.
Kommentarer
Trackback
