doilooklikeisaledrugs

Det finns nog inte många som lyckats ta sig hela vägen in.
Jag kan nog helt ärligt säga att jag älskat två killar. Sen att man slängt sig med termer som älska när man var 16-17år tycker inte jag är riktigt trovärdigt, så nej. Två stycken. Varav en för länge sedan lämnat oss och en - som efter allt skit, alla intriger och brutna löften ändå alltid kan kallas en vän, en riktig vänskap. och det var det som lovades "vad som än händer ska vi alltid vara vänner".

Det har funnits de som varit yngre och patetiska, pinsamma jävla tidslöserier.
Den där playern som fastnade för mig och jag blev mjuk. Fint hade det blivit och speciellt var det.
Den där grabben med de där ögonen - mest för att det var hett.
Den där killen som var villig att lämna allt för mig.
Han med håret, leendet och ja - vadet. Som jag för övrigt vann.
Grabben som låg tätt intill mig och som jag uttryckte det "gjorde mig bra" - sweet.
Han som var totalt otippad och visade en helt ny sida av mig, en ny tid, en som gjorde mig jävligt glad.
Sen har vi de där som inte var speciella, de bara var. För att jag var uttråkad och för att jag tyckte det var roligt att inte behöva bry sig.


Att jag sedan kännt mig som en boll i ett flipper spel är i sig inte konstigt.

Det finns endast fåtal som kommit riktigt nära, sådana som Carrie möter i Aidan, Ryssen och Mr. Big. Jag trodde mig för länge sedan funnit min Mr. Han som skulle komma att bli, han som jag alltid kom tillbaka till på alla sätt och vis.
Men tiden utvisade detta och det är antagligen för det bästa, så mycket som förstördes - det känns rätt.
Sådana som Sara och Tom är jag avundsjuka på, för att dom hittat den där. Den där och Det där.

Och nej, här fick ni inte reda på min siffra. Detta var killar som spelat in, ngt på gott och ont, dåligt eller bra.  
Man måste veta vart man varit för att förstå vart man vill komma - det är livets ekvation!




Sen kanske man inte ska ha så höga krav och vara så pass kräsen som jag faktiskt är, maybe..