tala är silver men tiga är guld
Ibland är för många ord för många. Känns lite som det är the story of my life - hitills. Dels för att jag alltid snackar för mycket - alla tillfällen jag får.
Dels för att föreläsarna de senaste dagarna har stått där framme och snackat så mkt onödigt skit att jag velat kasta pennor i huvudet på dem! (hindrade det och började rita prinsessor och pungråttor istället).
Kan även ta upp det faktum att folk alltid snackar för mkt skit om saker och andra folk som dom kanske inte ens har en aning om. Att människor säger en sak och sen gör en annan - säg inget då ?
Dels att man kan ha en förmåga att bubbla på för mkt och ja, kanske säga för mkt?
Ibland är det bra att berätta, ni vet, känslomässigt skit - lätta sitt hjärta osv. kanske för att kunna gå vidare eller för att kunna glömma - kanske göra om samma misstag eller för att lära.
Ibland är det bra.
Men oftast borde man inte säga alltför mkt för ord sårar. Ord har den påverkan att sätta ens värld i gungning och göra att huvudet känns tungt. De samlas liksom inom en och antingen kommer ut, i ett nervsammanbrott eller över toaletten. Eller så stannar de kvar därinne och blockeras, trycks längst in i garderoben som kläderna man aldrig använder. För att du inte vill känna eller verkligen inte har tid.
Jag orkar inte mer. Ex antal timmarns sömnbrist, två kompletteringar och en kommande tenta gör väl även det sitt. Men jag vill inte mer sånt här. Jag är trött på skiten. Jag är trött på äckliga jävla horor i våran underbara lilla stad, mytomaner och folk som inte har några framtidsvisioner, folk som lever för att intrigera och snacka skit.
Underbart hörni!
Jag vill verligen kunna lita på folk men gång på gång kommer jag på att det är jävligt mkt svårare än jag tror.
Och det känns så jävla svårt.
