jag har fyllt ut mina dagar, gjort allt man ska, levt ut varje dröm tills ingen finns kvar
Varför tror jag att jag säger saker till människor i min omgivning som jag faktiskt inte säger?
Är det därför jag kanske gått miste, därför jag tror men inte är hundra?
Jag antar liksom ,för att någon förklarar för mig, så förstår dom att jag menar samma sak.
"Jag gillar dig" - "Tack"
Vad är det liksom?
"Du vet vad jag känner för dig, du är alltid speciell!"
"Åh det var snällt"
alltså alla dessa ord, alla dessa förklaringar jag fått - vad är det med mina svar?
Ändå tror jag ju att jag säger, visar och förklarar jag med. Men det gör jag fan inte.
Jag tror att jag är en sån person som använder mer handling än ord.
Fast det är ju rätt vagt och löjligt.
Kan det vara så enkelt att jag är livrädd att öppna mig p.g.a. dig?
Du som visste vad jag känt och alltid skulle känna på något sätt och dog.
Att förlora någon som man sagt allt till är förjävla svårt.
Men ändå är det bra så här i efterhand.
Jag måste fan ta mig själv i kragen och bli vuxen nån gång, kanske är på tiden eller va säger vi?
Sammanfattningsvis finns det otrolig många som förtjänar så mkt fler ord än de får - jag skall bättra mig!
