doilooklikeisaledrugs

Kan ingenting någonsin vara enkelt?
Det känns ibland som att allt är en kamp. På att komma någon vart, att vara någon, med någon, att trivas och att känna sig älskad, uppskattad och jävligt tillfreds.
Men på något vänster är det alltid något som fattas. Om det för en gångs skull känns bra, om man vaknar upp utan ångest eller klumpar i magen som gör en påmind om det som inte existerar, nog ska det komma något annat då. En jävla bomb som släpps och gör att hela ens tillvaro känns otänkbar.

När man kände sig uppressad mot väggen med inget förutom ett andetag mellan dig och mig. När de enda som sas var frågor som jag i ett försvarsläge var tvungen att försöka haspla ur mig. P.g.a. vad?
Mina val?
Mina människor?

Jag trodde förut och kanske har jag velat tro så att de som man tar in i sitt hjärta är de som sårar en mest. Och visst är det väl kanske så?
För de som känner dig allra allra bäst, de som föralltid skall älska dig och finnas där, de är de som sårar dig som ingen annan. Just för att de vet exakt vilka knappar de skall trycka på om de verkligen vill slå dig på näsan.

Och just nu, känns näsan jävligt rispad.
Och jag känner mig jävligt tom på ord och önskar att jag, liksom andra gånger, kan bli arg istället för tom.