when it comes to me, forget it




Mitt immunförsvar är nog det sämsta jag någonsin stött på, det är lågt, riktigt lågt, lägre än glocalnet.
Efter knappt en månad med hysteriska hypokondriutbrott och agressiva raseriutbrott så fort någon hostar i min närhet har jag fått tillbaka förskylningen, eller om det är en annan, vad vet jag.
Igår tränade jag, väl hemma, inom loppet av en minut, blev jag täppt i näsan och kunde inte andas längre.
WHAT THE FUCK?
Jag som ska träna och verkligen träna. Nu vågar jag typ inte göra ngting. Så sitter här och skriver på sista skolarbetet.



Hade iaf en underbart härlig helg, fredagen spenderades då med Inga och Ida hänvisar till idas blogg för klarare redogörelse.
Lördagen följdes upp av jobb till kvällen och halva schlagergrejen hade gått (inte för jag bryr mig egentligen) och jag åkte över till Sofie där hon och Sara satt och åt och drack gott.

Helgen var alltså precis vad jag behövde, en skön helg med härliga vänner.
Och många frågetecken om vad det egentligen var för fel på mig,
jag var ju inte ute?
Ibland vill man kanske bara inte? Eller bara vill så mkt annat :)
Nu beställer jag sol och om möjligt än mera sol.

 






If i could trust in you everything would be alright.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0