doilooklikeisaledrugs

Mitt sömntåg har kommit och passerat för länge sedan, långt innan jag satt med vårdprocessen för att sedan övergå till mitt kreativa skapande av diverse blommor och schabloner tills jag fastnade här.
Och kom på vad det blivit för dag.
klockan är över midnatt och det har slagit om till torsdag 26/3.
26.e mars.

När jag kom på det innan 00, fick jag en klump i magen och en känsla av att någon bankade mig hårt i hjärtat.
Samtidigt som det bildades en liknande klump i halsen.
Det blev varmt och nästan överkokande. Som när det finns så mkt där inne som egentligen bara vill explodera?

Idag är det två år sedan du dog. Två år sedan Du dog. Helt sinnessjuk känsla i sig egentligen.
Två år, och vart har jag kommit på de två åren?
Nu när jag tittar tillbaka märker jag ju att jag iaf kan skriva de två orden i samma mening "du...dog". Det är alltid ngn slags acception.

Fast helt kan jag aldrig acceptera det, kan hända att det är därför jag numera inte besöker dig spec. ofta, känns bättre att slippa se ditt namn på den där stenen, då får ju min fantasi leva hej vilt och då kan du lika gärna sitta på en klippa långt borta på hawaii el ngt liknande, den bilden känns bättre.
Den 26.e mars år 2007 var en dag som ändrade mitt liv radikalt och efter den dagen har jag aldrig varit densamme.

Det har inte gått en enda dag sedan dess som jag inte haft dig i mina tankar, inte undrat vart du tog vägen och varför du inte stannade lite längre.
Kommer ihåg att jag den första tiden alltid trodde min känna din närvaro runtomkring, att jag aldrig var ensam.
Det har försvunnit nu och desto fortare tiden går desto mer blir du ett minne blott.
Ett minne som jag försöker nära var dag jag är här.

Jag vet med mig att jag kommer besöka dig idag, för att jag behöver det, kanske finns det mer av dig där?
Men riktigt helt okej kommer det aldrig att kännas att du inte finnas här, där vi är kvar.


You are my sweetest downfall, I loved you first.



så länge vi minns, finns du kvar.