doilooklikeisaledrugs

När blev falsk till ärligt och när blev det ärliga till falskt? Hur blev rätt till fel och fel till rätt eller "helt okej" ?
Hur funkar det att vara "mkt bra" och samtidigt i en annan sanning (verkligheten) vara allämt dålig?
Vem ljuger och vem förstör?
Hur kommer det sig att varken rätt eller fel,sant eller falsk, lögn eller sanning verkar kunna existera i ett existentiellt samrum? När blev allt en enda salig blandning? Och hur kunde det gå så fort utan varken närvaro eller samspel?
Jag förstår ingenting.

Just nu känns det mesta som en stor färgklick med massa olika inslag - det gör de svårt att reda ut och det enda som syns är en stor sörja.
Det går egentligen inte på djupet, det rinner mestadels av, men lämnar spår.
Jag är trött på skit.

Och framförallt förstår jag inte hur folk kan ljuga ihop saker från ingenstans?
Jag skiter faktiskt i om det inte är en big deal eller bara va allmänt "kul".
För, för de som blev utsatta för detta (mig, medräknat och goda vänner) va de inte kul att vända in och ut på sig själv, fundera och tänka "kan jag verkligen säga sådana saker om människor som jag verkligen gillar? När fan skulle jag ha sagt det?!" och försöka försvara sig själv.
Mytomaner finns det alldeles för gott om och sånt här gör mig bara riktigt arg!

---

Sen kan man också ställa sig dagens fråga.
Vem är Afram och varför lägger han till mig på f.b?

Det stora frågetecknet är väl ändå, varför han svarar "jag heter afram" på frågan:
 "förlåt men hur känner jag dig?".
Där satte jag huvudet på spiken ; )

För övrigt ser jag framemot imorrn då jag hoppas att jag kan träna eftersom jag idag hade alldeles för ont i halsen.



Lolita, vad sägs om sushi imorgon? : )