doilooklikeisaledrugs

Alltså jag är väldigt ofta en väldigt oseriöst person, säger saker som jag inte menar, antingen med ironi eller utan för jag antar att folk fattar. Jag planerar grejjer för att sedan glömma bort eller inte skriva upp det eftersom man alltid säger sånna saker?
Jag skämtar, gör narr och tar allting som det kommer. Jag antar att alla andra är likadana och reflekterar inte över det, jag bara kör på. Om någon är seriös mot mig vet jag inte hur jag ska betee mig riktig, drar ett skämt eftersom jag jämt tror att det ligger lite ironi bakom orden, eftersom jag jämt har det?
Detta kan på så sätt verka som att jag är en jävligt ytlig person, och visst fan är man ytlig, mer eller mindre. Men det finns ju likaväl för mig, ggr som jag är seriös, som jag är ärlig och uppriktig. Bara att när det inträffar så är det verkligen på riktigt.
Men oftast drar jag mig verkligen in i det sista för att behöva säga ngt som är riktigt jävla uppriktigt, kanske för att det är lättare att bli besviken då? Kanske för att vi har lärt oss att sådant är farligt? Who knows. Men iaf. Grejen är den, att jag väldigt ofta kan bli rätt så lättirriterad på människor som tar mig på för stort allvar, människor som tar alla mina ord som sanningar och bestämda tidpunkter. Inte för att jag inte vill bli tagen seriöst utan för att jag inte orkar komma ihåg allt som jag säger hela tiden.
Jag orkar inte hålla reda på allt. Mer eller mindre.
Och det känns också väldigt skönt att veta att när jag vill vara seriös, då är jag det. Som med mina vänner. Där är det ärligt, seriöst och uppriktigt, där borde det inte få vara ngt annat.