doilooklikeisaledrugs

Mitt halv neurotiska och deprimerande jag börjar komma iform - fysisk form dvs. Kändes jävla bra att jag orkade hålla ut. Förövrigt ligger det en deprimerad stämmning över mitt rum, och gravljuset på bordet gör ju inte saken bättre.

Sanningen är faktiskt att det stått här sen förra helgen, alla helgona då jag hade bestämt mig för att gå förbi dig på kyrkogården, bara för att skylla på något och för att jag vet att det verkligen är på tiden.
Jag har i över en veckas tid hittat på en jävla massa bra ursäkter till varför jag inte kan gå, och nu när mitt psyke redan är halvt kan jag inte säga att ett gravljus gör att jag ler smilbanden.
Kanske tar jag tag i det imorgon efter att jag tjänat in lite pengar. Kanske regnar det inte.
Kanske hinner det inte bli mörkt och kanske känns det lättare.

Jag vet att de är lite halv creepy och lagom fundersamt, skumt och weird att gå till kyrkogården.
Men om jag ska säga några sanningens ord så kan det faktiskt få saker och ting att bli så små och din tid känns än mer betydelsefull än innan. Jag brukar alltid känna att det är lättare att ta tag i saker och ting, de blir liksom så små i jämförelse med att du inte finns. Allt som är viktigt känns än mer viktigt, de som betyder betyder ännu mer. Om det går? Men det brukar rensa mitt sinne - och just nu tror jag det skulle vara skönt.

Att få lite hjälp med tankarna, det brukade du alltid vara så jävla bra på och än idag, är det du om någon som lyckas få dom att klarna till - hur underbart sjukt och stört läskigt är inte det?