doilooklikeisaledrugs

Jag vet inte riktigt hur det kommit sig att jag bara ska svälja och ta emot - när tar det slut?
Det har kommit till en punkt utan återvändsgrändar, där de flesta broarna är brända.
Hur ska man kunna ignorera det?

Det enda jag vill och behöver just nu är fina ord som viskas i mitt öra, som får mig att känna mig som jag brukar göra igen.

Har kommit till den punkten där det antingen känns mer rätt att bara gräva ner sig själv, en stund eller två.
Eller - att ta en jävla springrunda och sen slå ner ngn. Det där sista kan ju va dumt, men det första jävligt befriande.
Jag känner min kränkt.


Och nej - jag är faktiskt inte Otrevlig.