doilooklikeisaledrugs

TRASDOCKORNA!

hur bra va inte dom?!
Jisses alltså.
Jag tyckte dom va så söta, Inga tror att hon är med i Gossip Girl och jag tror att jag är med
i Melrose Place men när jag va liten trodde jag att jag va med i trasdockorna!
Och det var betydligt lugnare än att va me i melran kan jag säga dig.!
Men såå bra och söt inställning.
"Söta som bin va är de för ngt att ha ? Lite annorlunda är inge fel o va, om man e av en anna sort, varför ska man kastas bort?! Lite trasiga och knasiga är vårt trasdocksgäng!"

Det roliga är nog att jag tror att min "Trasan" som jag hade när jag va lite (typ upp till 12 år, hon ligger fortf. gömd någonstans) va så lik trasdockorna, hon va en trasdocka!!
Så där ihopsydd ni vet med 300 olika tygbitar, fin inutii, lite som skönheten och odjuret!





Det är insidan som räknas ser du välle?!
Åh han me hörlurarna är så söööt, visst? :)

---

Ghost town

"My relationship with Aidan was long dead but with one invitation he was suddenly in my life again, or had he always been? Like the chair he made that I couldn't bring my self to sell"


Hur funkar det där med att människor kommer in och ut i ens liv titt som tätt?
Med ett sms, med några få ynka knapptryck så kan allt ändras, alla minnen, tankar och funderingar suddas ut.
Man blir lika förvånad och glad, samtidigt som förvirrad varje gång det händer.
Förvirrad är det rätta ordet.
Why?
Hur?
Nu?
hur funkar det? Seriöst?
Och varför kan alla nätter, med tårar, besvikelser, lögner osv suddas ut och försvinna ut genom fönstret av ett
"Hej, hur mår du? Jag tänker på dig, kan vi inte ses ngn dag?:)"
Så enkelt.
 Några få knapptryck,meningar och leenden kan förändra så mkt.
Och varje gång, lika lätt, ler man tillbaka och känner att "skit samma, kör på".
Jag önskar ibland att jag också kunde va så enkel.
Men jag försöker ofta att inte vira in mig (och det verkar funka bra?)
Men jag tror vi tjejer är skapade så att vi inte kan slänga ur oss sådana saker
utan alltid ska analysera sönder allt, fundera och klura, prata känslor och reda ut, vrida sig in och ut för att
man tror att man mår bättre då.
Men ändå slutar man där, förvirrad och ihopvriden!
Och sen kommer messen.
Och man kör på igen, tuta och köra!

Hur funkar det?


Jag sitter inte inne med svaren.
Men jag tror att man ska köra på!
Så länge man gör saker man själv mår bra av så ska man leka, eller vad man nu vill göra.


Därför säger jag, gå efter din känsla, det kan bara bli mer än fel.


Du vet <3