doilooklikeisaledrugs

1.a advent och jag känner mig varm. Bekväm och varm. En underbar jävla känsla i sig. Men julen försvinner ju inte riktigt helt utan finns alltid där, som en god vän som kommer tillbaka varje år. Något i mig känns annorlunda, som att den här julen kommer bli ngt alldeles perfekt.

Jag såg ett på mig och min kusin, härom dagen, som min mormor tagit för ngt år sedan. Jag var blond och såg rätt lycklig ut.

Med alla krav som jag satt på mig själv, och mitt i all röra, har jag ändå på något konstigt sätt (fråga mig inte när eller hur) lärt mig att förstå mitt eget värde. Ingen person är egentligen värd att sitta och vänta på någon, att bli ignorerad för att sedan bli dyrkad. Att bli behandlad som en jojo.
Men samtidigt är det även upp till den personen själv att sätta stopp. Man kan inte skylla hela sin livssituation helt och hållet på någon annan.

Tjejen på bilden (jag kallar henne tjej för hon är fortf. rätt naiv) kände sig speciell, kände sig utvald (kanske för kvällen). Hon gjorde allt för sin kärlek - den som hon gav. Hon gav verkligen allt.

---

Idag kallar jag tjejen för en kvinna. Jag kan inte säga att jag aldrig kommer att ge allt för en annan person igen, men det jag kan säga är att jag kommer aldrig ge allt för någon som inte ger allt för mig.
Jag har lärt mig att förstå vad kärlek och ägande är. Eller snarare sagt vad skillnaden mellan kärlek och ägande är.
Du äger aldrig en annan människa. Du älskar en annan människa. Och med älskandet i sig kommer tilliten.
Jag vill älska och vara fri. Bunden till någon via ett osynligt nät men samtidigt min egen person.

Det kanske är ett steg i rätt riktning....